Det här med kommunmark – hur fungerar det?

När jag var liten ville jag ha en studsmatta. 

“Det finns ingen plats för det,” svarade min far och tittade ner mot flanksteken han grillade.

Jag pekade mot den nedre delen av vår baksida och påpekade att det har vi ju visst. Vår baksida består av två plan, en slätt där uppe där vi har ett äppelträd och en soffgrupp och en större yta där nere som nås via tre stentrappsteg, och här finns ingenting förutom gräs.

Min far såg mot mig över grillröken, någon gul drink på väg mot läpparna. “Det där är kommunens mark.”

Jag kunde inte förstå vad han menade. Vi bodde ju där; hur kan kommunen äga delar av vårt hus?

Det som följde var en kapplöpning där jag, nyfiken och envis men attans så logisk, jagade pappa med följd- och följdföljdfrågor. Pappa, ögonen på glödbädden, stektången i handen, backade allt djupare in i ett hörn. Jag visste det inte då, men jag var nära. Jag löste nästan studsmattemysteriet där vid grillen. 

Det handlade aldrig om vem som ägde vilken mark eller brist på plats; det handlade om pappas kära gräsmatta – som faktiskt var väldigt grön och frisk då – och hur han ville rädda den från studsmattans tyngd. Det skulle ju slita på stråna och hämma näringsupptagningen, för all framtid.

Men det här med kommunmark är ingen enkel sak. Om du själv någon gång undrat över var din egen tomtgräns går, vilka regler som gäller för bygglov eller hur du kan resonera med kommunen kan jag varmt rekommendera Dryft.se. Där hittar du tips, råd och inspiration för både små och stora projekt, samt hur du undviker att hamna i liknande gränstvister.

Med det sagt tänkte jag redovisa för hur den där konversationen med min far egentligen hade kunnat låta om han hade varit fullkomligt ärlig från början och svarat på alla mina frågor. Läs vidare så får du en inblick i hur det kan gå till när man reder ut vad kommunmark faktiskt innebär, hur det funkar och vad du ska tänka på.

Den ärliga dialogen vi aldrig hade

“Vi har ju massor med plats,” sa jag och pekade mot den nedre delen av gräsmattan – där det mycket korrekt fanns massor med plats.

“Det kan verka så,” svarade pappa och drog in doften av stekfett. “Men den där delen av vår baksida äger faktiskt kommunen.” 

“Hur kan kommunen äga en del av vår baksida?”

“Det är inte alltid tydligt var gränsen går,” mumlade han, “särskilt när ingen satt upp staket eller skyltar.”

“Varför skulle kommunen vilja ha en bit av vår tomt?” frågade jag och kisade genom röken som doftade äpple och olja.

“Det är inte så att de vill ha den,” sa pappa och viftade bort röken med en grytvante. “Kommunen har helt enkelt ansvar för vissa grönytor och stråk mellan fastigheter. Du vet, gångvägar, små parker, kanske en remsa bakom eller bredvid något hus. Snarare än vilja handlar det om en uppgift.”

“Vadå för uppgift?”

“Det är kommunens uppgift att sköta om den kommunala marken och se till att den är tillgänglig för alla. Till exempel behöver de ibland röja sly, se till att stigar är framkomliga eller laga trasiga bänkar och soptunnor. Kort sagt ska kommunen hålla området användbart och tryggt för allmänheten.”

Jag höjde rösten: “Vi brukar ju klippa det där gräset. Det är ingen annan än vi som är här. Kommunen gör ingenting.”

Pappa sänkte rösten som att han skulle berätta en hemlighet. “Bara för att vi klipper den, betyder det inte att vi äger den. Det kallas för servitut, vilket betyder att man kan ha rätt att använda en annan fastighet eller någon annans mark på vissa villkor, men det är inte samma sak som att äga den.” 

Han måste snappat upp min oförståelse, för han tog ett kliv fram och berättade på nytt, nu med en röst som nästan viskade. “Servitut betyder att man kan ha rätt att använda en annan fastighet på vissa villkor, till exempel köra bil över någon annans uppfart eller dra ledningar genom en grannes tomt”

Jag stod tyst ett tag. Sen pekade jag på nytt mot platsen där jag bestämt att min studsmatta skulle stå. “Om det är kommunens mark, får vi ställa upp en studsmatta där?”

“En studsmatta räknas inte som en fast byggnad, så kanske.” Han återvände till flanksteken.  “Man brukar inte behöva bygglov för sånt som inte är fast eller stör. Men eftersom marken inte är vår, är det ändå bra att kolla med kommunen. De kan ha regler för vad som får ställas på deras yta, även om de sällan blir upprörda över en studsmatta som står där en sommar eller två.”

“Då ska jag fråga kommunen,” sa jag.

Pappa skrattade, sen hostade han. “Gör det du.”

Jag förestälde mig studsmattan där nere i hörnet, vid rabarberna. “Men om de äger marken,” sa jag, “kan de komma hit och riva bort den då om de inte vill ha kvar den?”

“Det är extremt ovanligt, men teoretiskt sett, om kommunen anser att något stör eller hindrar området från att vara tillgängligt för allmänheten kan de kräva att vi flyttar det.” Pappa baddade flanksteken i marinad. “Oftast handlar det om större byggen eller om man skulle sätta upp ett staket som blockerar. Med en studsmatta är det sällan några problem, men man bör ändå vara medveten om vem som faktiskt äger marken.”

Jag gick ner för stentrappen och ropade upp mot pappa: “Om vi inte äger marken, kan vem som helst vara här då?”

“Det kallas för hemfridszon,” ropade han tillbaka, den gula drinken mot solen. “Det är den mark du faktiskt äger runt ditt hus, och där har du rätt att vara ostörd. Ingen får bara klampa in på altanen eller precis utanför dina fönster och göra vad de vill.”

“Men här då?” vrålade jag och pekade rakt ner där min studsmatta en dag skulle stå – förhoppningsvis snart. “Är det här hemfridszon?”

Jag märkte på sättet pappa rörde sig han inte hade svaret. “Det är komplicerat…” sa han.

En tystnad tog vid, sommarfukten låg tung. “Kan jag få en studsmatta här då?” frågade jag, på väg upp för stentrappen mot grillen igen.

Pappa nickade ett nej. “Jag måste kunna klippa kommunens gräs utan hinder,” sa han ursäktande.

Sammanfattningsvis:

• Kommunen äger ofta osynliga remsor och ytor i villaområden, även om de kan se ut som en naturlig del av din tomt.
• Servitut innebär att du har rätt att använda någon annans mark på vissa villkor, men det är inte samma sak som att äga marken.
• Studsmattor och liknande lekredskap kräver sällan bygglov, men kontakta alltid kommunen om du är osäker, särskilt om marken inte är din.
• Hemfridszon gäller bara på din egen tomt – är marken kommunal, kan du inte hindra andra från att vara där rent juridiskt.